Valeri, Regueiro, Romero - Caffa

*

För den som nu inte vet/känner igen lagen var detta en match mellan två lag i Argentinas högstaliga.

*

Kontrasterna mot föregående match var ganska stora. I vad som var en tajt och seg mittfältsgegga mellan Fulham och Chelsea, var en vidöppen anfallsmatch mellan Lanús och Sarandí. Ytorna var mycket större mellan dessa två, och spelarna generellt mer bekväma med bollen, även om Sarandí under första halvlek mest spelade sparka-och-spring.

*

Lanús dominerade större delen av matchen, utom en kvarts period omkring 70e till 85e minuten, då Sarandí var det bättre laget. Matchens höjdpunkt inträffade också då, när Juan Pablo Caffa satte en riktigt fin frispark från långt håll. Antagligen det som en gång motiverade Betis att hämta över honom till Spanien.

*

Matchen såg ut som en ganska typisk oavgjord match, där båda lagen hade en period av dominans (om än olika långa perioder), men Lanús var uppenbarligen inte nöjda med oavgjort. Regueiro lyckades sätta en hård studsnick på en chipp från Camoranesi (han har fortfarande kvalitée trots att han flyttat, öh, hem(?)), och på övertid så satte Romero spiken i kistan när han gjorde 3-1 (uselt försvarsspel av Sarandí, en lat försvarare som vandrade omkring och såg slö ut och upphävde offside).

*

Ganska kul också hur dessa fördomar om Sydamerikanska spelare visas stämma efter att man sett en enda match. Varje gång nån får en smäll på benet så rullar han åtta varv. Vad är det egentligen med Sydamerikaner och allt detta rullande? Hjälper det att rulla? Är det kul att rulla? Varför rullar ingen annan? Alla dessa frågor utan svar...

*

AIKs värvningsmål Obolo gjorde ingen kanonmatch för Sarandí direkt, heller. Han var rätt osynlig mest, fast Sarandí hade inte mycket till anfallsspel att tala om heller.